Människans utveckling

1 Lektion 7. M nniskans utveckling Familj Hominidae hominider Familjen delas in i tre underfamiljer d r gorilla och orangutang utg r varsin underfamilj (Gorillinae respektive Ponginae) med ett nulevande sl kte vardera medan schimpansen tillsammans med m nniskan utg r den tredje underfamiljen . Homininae med d tv nulevande sl kten. Vi b rjar g p tv ben Sahelanthropus tchadensis (7-6 Ma) - m jligen den f rsta tv benta primaten med hj rna som en schimpans men t nder drag liknande en m nniskas. Orrorin tugenensis (6 Ma) - kanske tv bent, diet som en m nniskas. Levde i en skogsmilj , inte p . savannen. Ardipithecus ramidus (6-4 Ma) - tv bent, diet som en m nniskas. N gon g ng vid den h r tiden delades sl kttr det mellan m nniskors f rf der, och f rf der till de tv . arterna schimpanser. Forskare r inte eniga om vilka av ovanst ende fossil som r p vilken sida av delningspunkten. Uppt ckarna av de tre ovann mnda arterna anser alla att deras eget fynd r en m nsklig f rfader, och de andra tv r sidogrenar.

2 Vinkeln mellan orbitalplan och foramen magnum Homo sapiens Schimpans Australopithecus africanus Sahelanthropus tchadensis Australopithecus anamensis Den ldsta medlemmen av sl ktet Australopithecus r daterad till 4,2 4,1 miljoner r och hittades 1994 i Kanapoi, n ra Turkanasj n i Kenya av Meave Leakey. Fyndet namngavs A. anamensis ( sydapan fr n sj n anam betyder sj p det spr k som talas kring Turkanasj n). Senare har man funnit material fr n ett 50-tal individer av arten, daterade till 4,2 3,8 miljoner r. Skelettet tyder p att de gick uppr tt, ven om armarnas byggnad tyder p att de fortfarande r rde sig bland tr dens grenar. T nder och skalle var aplika, och mycket tyder p att arten var anfader till A. africanus och andra senare australopiteciner. Australopithecus afarensis Den b st k nda av alla australopiteciner r Australopithecus afarensis, med fynd daterade till 4 2,9 miljoner r, fr n Tchad, Etiopien, Kenya, Tanzania och Sydafrika. Ett av de mer omtalade fynden r det f rsta; p 1970-talet fann den amerikanske antropologen Donald Johnson Lucy , ett till 40% komplett skelett av en ca 110 cm l ng, uppr ttg ende individ av f rmodligen kvinnligt k n.

3 Fyndet daterades till ca 3,2 miljoner r och namngavs Australopithecus afarensis ( den sydliga apan fr n Afar fyndplatsen Hadar ligger i den etiopiska regionen Afar). Senare har ytterligare fynd gjorts i Hadar-regionen. Lucy r ett av de yngsta och minsta; m nga r flera hundra tusen r ldre och betydligt st rre kroppsligt sett. Australopithecus africanus Redan 1924 hittade Raymond Dart i ett stenbrott i Transvaal i Sydafrika ett kranium av en ung individ som han gav namnet Australopithecus africanus ( sydapan fr n Afrika ). Dart ans g att det centralt placerade nackh let visade att individen m ste g tt uppr tt, ven om den i vriga avseenden var mycket aplik. Darts uppfattning att detta var en verg ngsform mellan apm nniskor och m nniskor v llade stor debatt, och flera forskare ans g att fyndet ist llet var en utd d apa n rmare besl ktad med schimpansen och gorillan n med m nniskan. Senare fynd och forskning har dock gett Dart r tt. A. africanus var en 115-140 cm l ng art med en hj rnvolym p 500-600 cm.

4 Skelettet var anpassat till uppr tt g ng. Framt nder och h rnt nder var sm , och de senare inte h gre n intilliggande t nder, liksom hos den moderna m nniskan. A. africanus levde f r 3,2 2,5. miljoner r sedan och fynd har senare gjorts p flera platser i Sydafrika. Parantropus m nniskans dubbelg ngare . A. amanensis, A. africanus och A. afarensis tillh r alla gruppen gracila australopiteciner. Efter Raymond Darts fynd 1924 kom s kandet efter fler australopiteciner att intensifieras i s dra Afrika och man fann nya former som p minde om A. africanus men vars skallar var betydligt kraftigare byggda. De hade stora kindt nder, och vissa hade ocks en benkam l ngs versidan av skallen. Dessa former kallas robusta australopiteciner, och flera forskare f r arterna till ett eget sl kte, Parantrophus ( m nniskans dubbelg ngare ). S dra och stra Afrika 2-1,3 Ma. Paranthropus robustus Paranthropus boisei Homo habilis den h ndiga m nniskan 1964 beskrev Louis Leakey och hans kollegor baserat p fynd fr n Olduvai i Tanzania Homo habilis, en individ som gick uppr tt och som tillverkade verktyg, allts den f rsta m nniskolika homininen.

5 Namnet betyder "den h ndiga m nniskan" och baseras p f rm gan att tillverka och anv nda stenverktyg. H. habilis skiljde sig markant fr n Australopithecus och Parapithecus, framf r allt genom en betydligt st rre hj rna, och i att artens utbredningsomr de var stort och str ckte sig fr n s dra till stra Afrika. Fynd r gjorda i Kenya, Tanzania, Etiopien och Malawi, och dateras till 2,3 1,6. miljoner r. Forskarna r dock inte verens om alla former som klassificerats som H. habilis verkligen utg r en art, eller om det i sj lva verket r r sig om flera arter. N gra anser att de inte ens h r hemma i sl ktet Homo utan snarare i sl ktet Australopithecus. Homo habilis den h ndiga m nniskan Klassificeringproblematiken uppstod till viss del f r att man tidigare anv nt en ber knad hj rnvolym p 700-800 cm som undre gr ns f r sl ktet Homo. Leakey och hans kollegor s nkte gr nsen till 600. cm, f r att den skulle omfatta ven de mindre formerna av H. habilis som skilde sig anatomiskt fr n Australopithecus och hade f rm gan att tillverka handverktyg.

6 Storleksm ssigt var H. habilis liten till v xten, omkring 130 cm och l tt byggd. Homo rudolfensis Debatten om H. habilis och variationen inom gruppen ledde till att man 1986 beskrev arten Homo rudolfensis (efter Rudolfsj n i Kenya vilken numera heter Turkanasj n). H. rudolfensis omfattar st rre former som tidigare f rdes till H. habilis, med st rre hj rnor (upp till omkring 900 cm), ett ansikte som var mer likt Australopithecus och en k kstruktur med skillnader i hur muskler anv ndes vid tuggandet. Eftersom H. rudolfensis r ungef r av ungef r samma lder som H. habilis, 2,5 2,0. miljoner r, kanske olika diet eller andra ekologiska skillnader r f rklaringen till varf r de kunde levda sida vid sida i samma omr de utan att konkurrera allt f r mycket. Homo rudolfensis Homo habilis Homo erectus den uppr ttg ende m nniskan Den tyske biologen Ernst Haeckel framlade i slutet av 1800-talet ett antal hypotetiska steg i m nniskans utveckling baserat p vertygelsen att gibbonapan var v r n rmaste sl kting.

7 Han ans g att m nniskan h rstammade fr n Asien snarare n fr n Afrika. r 1889 fann en ung holl ndsk l kare, Eugene Dubois, p n Java fossil av en f rhistorisk m nniska. Fyndet fick namnet Pithecanthropus erectus (erectus uppr tt av utseendet p l rbenet som antydde en uppr tt g ng). Senare gjordes nya fynd i Kina (i n rheten av Beijing) vilka ursprungligen klassificerades som Sinanthropus pekinensis ( Kinaman fr n Peking - Pekingm nniskan ). P 1950-talet f reslog Ernst Mayr att alla fynden fr n dessa tv , ungef rligt lik ldriga lokaler, tillsammans med fossil fr n andra lokaler i Afrika och Europa representerade en enda art, Homo erectus ( den uppr ttg ende m nniskan ). Homo ergaster den afrikanska H. erectus Den ldre, afrikanska populationen av H. erectus har senare brutits ut till en egen art, Homo ergaster. H. ergaster hade ett rundat kranium och framtr dande gonbrynsb gar. Dess t nder var sm , speciellt i j mf relse med Australopithecus. Formen upptr dde f r ca 1,9 miljoner r sedan, och f r 1,6 miljoner r sedan gjorde H.

8 Ergaster ett genombrott i verktygsteknologin, man b rjade tillverka st rre sk r- och huggverktyg av sten, den sk. Achuleankulturen. Man anser idag att H. ergaster utg r anfadern till senare populationer av sl ktet Homo. Homo erectus och utvandringen ur Afrika Homo erectus anses ha utvecklats ur H. ergaster f r ca 1,9 miljoner r sedan, och spred sig sedan till Asien. H. erectus k nnetecknas av en skalle med tjocka kraniev ggar, markerade gonbrynsb gar med en relativt djup depression i kontakten med pannbenet. Hj rnvolymen var ca 1 000 cm, betydligt mer n hos tidiga australopiteciner och tidiga Homo. Tandupps ttningen hos H. erectus r i det n rmaste identisk med den hos moderna m nniskor, ven om kindt nderna r st rre. Tidigare ans g man att arten f rsvann f r omkring 400 000 r sedan, i samband med att andra populationer av sl ktet Homo utvecklades. Nyligen har emellertid fossil av H. erectus daterade till 150 000 r hittats i n rheten av Solo River p Java.

9 Detta betyder att tminstone en population av H. erectus var samtida med den moderna m nniskan (Homo sapiens). D r skulle H. erectus ha slutat om man inte r 2004 funnit l mningarna efter vad man tror r en utveckling ur denna art. Homo floresiensis Homo floresiensis ( mannen fr n Flores ) uppt cktes r 2004 p n Flores nordv st om Java, och fyndet omfattar skelettdelar fr n tta individer varav ett i det n rmaste komplett skelett. Fynden visar en m nniskoform som var mycket kortvuxen, ca 1 m h g, med litet huvud och en kroppsvikt p . ca 25 kg. Hj rnvolymen var ca 380 cm, vilket r j mf rbart med en schimpans hj rna. Fynden fr n Flores omfattar individer daterade till 95 000 50 000 r. M nga forskare anser att den nyuppt ckta arten r en utvecklingsgren ur H. erectus som levt kvar p den isolerade n. Orsaken till det dv rgartade storleken skulle vara just isoleringen, med en begr nsad tillg ng p f da. Homo heidelbergensis I dag anv nder man artnamnet Homo heidelbergensis f r en rad former som anses utvecklade ur H.

10 Ergaster och som levde fr n f r 800 000 r sedan fram tills den anatomiskt sett moderna Homo sapiens upptr dde. Namnet gavs ursprungligen till fossila k kdelar som hittades i Mauer utanf r Heidelberg i Tyskland. Ytterligare fynd av former med morfologiska egenskaper gemensamma med s v l den moderna m nniskan som med H. erectus visar att utvecklingen mot den moderna m nniskan inte f ljer ett enkelt sp r, utan kan vara sv r att f rklara. Under m nga r placerade forskarna dessa problematiska former i kategorin arkaisk Homo sapiens (egentligen H. sapiens som inte s g riktigt modern ut). N r det nyligen f reslogs dessa former skulle placeras i en separat art har Mauers k ke och namnet Homo heidelbergensis senioritet. Homo neanderthalensis r 1856 hittade man en del av ett kranium och andra skelettdelar i en grotta i Neanderdalen n ra Dusseldorf i Tyskland. Detta var d det f rsta accepterade fyndet av en fossil m nniskoform. Man hade funnit liknande fynd tidigare, men inte f rst tt dess betydelse.